Kranförare

Jag minns när jag var en liten pojke, sådär 5-6 år ungefär. Jag satt vid köksbordet och ritade och berättade åt min mamma att jag ville rädda världen. Jag skulle bygga en underjordisk bas och därifrån kunde små paketbilar köra upp och hämta alla de som behövde räddas. Har alltid romantiserat apokalyps-scenariot. Då är lösningen så simpel. Bara att rädda alla och så är det ett lyckligt slut på den dagen. Älskar datorspel men sällan spelat som en i laget, förutom när någon behöver räddas. Älskar att köra alla olika fordon och att flyga men aldrig tyckt om att göra det enligt lagar och regler, fast säkerhet och kontroll över det hela har alltid varit snäppet viktigare än risken och adrenalinet. Funderade aldrig på vad jag ville bli när jag blir stor.

Gick lågstadiet, högstadiet och gymnasiet. Lyssnade alltid, gjorde så lite som möjligt. Var ändå duktig och fick rätt bra betyg, men var aningen lat om det var för lätt men också om det var svårt men ointressant. Var bra på kemi och tyckte biologi var rätt intressant så jag fortsatte till Åbo Akademi där jag inledde studierna i tidigare nämnda ämnen 2008, efter att ha slutfört militärtjänsten. Första året gick rätt bra, andra året tappade jag intresset. Fysik och matematik på universitetsnivå var krävande men ointressant för mig så jag ville inte fortsätta med det. Vi gjorde ett par långa bilresor runt Europa med min dåvarande flickvän, jag jobbade i hamnen, flyttade tillbaka till Hangö, byggde på en maskin som skulle skapa oändligt med energi ur vatten, jobbade i hamnen, flyttade tillbaka till Åbo, jobbade i hamnen och hade olika projekt med min kämppis. Hot dog-restaurang, app för att beställa dricka på nattklubbar, jag skulle bli sotare, ja det kändes som att jag prövade på allt, men inget kändes riktigt rätt trots att jag alltid sade ”Nu! Det här vill jag göra! Jag är säker!”. Flera år gick och det kändes ibland lite som att jag aldrig kom någonstans, trots att jag ändå alltid var säker på att jag var påväg någonstans.

Sen en vacker dag tänkte jag: vad skulle jag vilja göra om det inte spelade roll vad någon annan tyckte? Om jag inte behöver söka acceptans? Om ingen behövde räddas? Om lönen inte spelade någon roll? Vad är det jag alltid velat göra men aldrig gjort? Det stod klart för mig direkt: pilot. Helikopterpilot dessutom, för då behöver man inte följa boken till punkt och pricka dagarna i ända. Ännu också är jag lite tveksam att är det här nu rätt; efterskalvet av osäkerheten, men jag känner att det är rätt. Jag vet att det är rätt. Rätt riktning iallafall. Skulle jag ha vetat det utan att ha varit osäker i så många år? Knappast. Man måste tappa bort sig för att hitta rätt.

Så eftersom det är fruktansvärt dyrt att utbilda sig till helikopterpilot (80k€ i USA, >120k€ i Europa), bestämde jag mig för att flytta utomlands för att jobba som en dåre. Sökte arbete en tid, diskuterade med en kompis och ämnet lyftkranslicens kom upp; det slog till som en blixt! Hej det låter kul! Det ska jag göra! Googlade lyftkranslicens, jämförde utbildningar, skrapade ihop pengar och anmälde mig till en kurs Stockholm, blev anställd på fläcken och flyttade till Sverige följande vecka!

Sen dess har jag jobbat många och långa timmar med att köra lyftkran, ett arbete som kräver god kommunikationsförmåga, förståelse för dynamik, att kunna hantera en kolossal maskin och hålla sig lugn trots att det verkar gå på tok. När du har en 7 tons betongplatta som ska passas in med några millimeters noggrannhet (med en maskin som är 50 meter hög och har en arm på 70 meter) medan arbetarna nedanför sitter och petar in den måste du vara lugn och endast korrigera så mycket som behövs när vinden hugger tag i kranens arm. När du lyfter saker som befinner sig bakom ett hus så att du inte ser kroken måste du lita fullständigt på rösten i radion och styra kranen därefter. Andra människors liv är bokstavligen i ens händer, bara några centimeters handrörelse är avgörande. Å andra sidan är det inte mycket svårare än att köra en vanlig personbil, men man måste ta det lugnt och försiktigt och lyda order. Ett väldigt lärorikt jobb, om än ensamt ibland, men jag älskar det. Man måste dock minnas att man som kranförare har ett stort ansvar; de flesta byggen står stilla om inte kranen och kranföraren fungerar, den har en väldigt stor roll på bygget.

Till dig som vet vad du vill; gör det! Det finns alltid ett sätt, motgångar är till för att visa dig dina svagheter så att du kan göra något åt dem. Mitt tips till den som inte vet vad den vill: ta reda på det, men ha inte bråttom. Inget går bra när man har för bråttom. Det kan du fråga vilken kranförare som helst.

Kommentarer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *