Att jobba som läkare

Jag studerade till läkare på Helsingfors universitets medicinska fakultet. De två första åren av studierna var helt teoretisk undervisning, med dagliga föreläsningar och undervisning i mindre grupp, och större tenter ca en gång i månaden. Jag gick på den s.k. ”svenska linjen” av läkarutbildningen, vilket betydde att smågruppsundervisningen var på svenska, medan föreläsningarna var på finska. Från tredje året framåt blev det mer och mer praktisk undervisning, där man i små grupper (5-8pers) med läraren ofta gick och tittade på någon ”riktig” patient på universitetssjukhuset. Det var förstås roligare än att bara läsa teori, och man fick ha vita läkarrockar på sig. Utöver den organiserade undervisningen måste man förstås läsa ganska mycket på egen hand till tenterna, men nog hann man också delta i studielivet och gå på sitsar och annat program på fritiden också utan att studieresultatet blev lidande. Till skillnad från andra universitetsstudier hör det till läkarstudierna ganska mycket obligatorisk undervisning, och studierna följer ett strikt mönster, där alla ska läsa samma kurser i samma ordning. Själv tyckte jag att det var en helt bra grej, tror att jag annars skulle ha blivit färdigt långsammare om man skulle ha fått bestämma takten själv alltför mycket.  

Efter 5½ års intensiva studier hade jag äntligen gått alla kurser och klarat sluttenten, och fick börja jobba som läkare. Jag flyttade tillbaka till min gamla hemstad, Borgå, och fick jobb på hälsocentralen. På hälsocentralen jobbar jag med både tidsbeställningsmottagning (”vanliga” läkartider), akutmottagning, rådgivningsverksamhet (bl.a. hälsokontroller för barn och gravida) och som skolläkare.

I mitt jobb som läkare tycker jag mest om mångsidigheten och att man får fundera ut saker mycket själv. Man kan aldrig veta vad för slags person det kommer in genom dörren. Man lär känna väldigt många sorters människor i alla åldrar, och lär sig att förstå alla möjliga sorts problem, och hur olika saker hänger ihop. Speciellt roligt är det om man kommer på en lösning till någon patients besvär, som tidigare ingen har kunnat lösa. Men mångsidigheten med jobbet är också det som är svårast. Ofta vet man helt enkelt inte rätt svar på patientens bekymmer, och ibland gör man något fel. Jobbet är också ganska stressigt, och ofta får man nog sitta någon timme på övertid och göra ”pappersarbete”, som att förnya recept, skriva läkarutlåtanden etc. Det som hjälper en att orka då är arbetskamraterna, och förstås då man ser att man faktiskt har lyckats hjälpa någon patient och ibland t.o.m gjort en stor skillnad i deras liv.

Just nu håller jag på att skola mig vidare till specialläkare, vilket betyder att jag jobbar vissa perioder på lite olika ställen förutom hälsocentralen, och går på vissa skolningsdagar, en process som sammanlagt tar 6 år. Förra hösten jobbade jag därför på Borgå sjukhus inom kirurgi, och fick bl.a. vara med i operationer och ta emot akuta patienter på jourpolikliniken, och nu jobbar jag på barnpsykiatriska polikliniken, där jag får träffa barn i olika åldrar.

Anna-Pia Palmén

Kommentarer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *