Vägen till en dröm

Drömmar och mål

När jag gick ut gymnasiet i Borgå visste jag fortfarande inte vad jag ville bli, men jag visste på nåt vis vad jag ville göra. Jag kände på mig vad jag ville, men hade ingen aning om hur jag skulle komma dit eller var jag skulle börja. Det kändes som att det inte fanns något konkret ställe där jag kunde göra precis det jag ville, eller snarare allt det jag ville. Jag ville absolut stå på scenen och spela huvudrollerna i stora musikaler, jag ville sjunga i ett rockband, jag ville göra humor och fars, jag ville göra standup och sketch, jag ville jobba som programvärd på radion, jag ville han en egen talkshow, och jag ville jobba som skådespelare på Svenska Teatern, och jag ville göra film. Det fanns inga gränser för vad jag ville och jag ville ju göra det genast. Det som på nåt vis sammanfattade min vision om min dröm och allt det jag ville göra var berättandet, och det kreativa skapandet. Jag har alltid gillat att berätta och underhålla, vare sig det är med ord, bilder eller med en sång.

Under sista året i gymnasiet sökte jag då in till skådespelarprogrammet på teaterhögskolan i Helsingfors. Jag ville bli skådespelare för att kunna stå på scenen och berätta, tolka och underhålla. Jag tycker att skådespelarens jobb verkade varierande och krävande, och samtidigt inspirerande och mycket mångsidigt. Det innefattade allt jag ville, berättandet, humorn, underhållandet och musikaliteten. Dessvärre hörde inte jag denna gång till de mogna, lyckliga få som fick en studieplats. Mitt reservval var att studera film och tv regi vid Arcada. Det var också nåt som fascinerade av samma kreativa orsaker, ett sätt att uttrycka och berätta. Men inte heller där fick jag en studieplats. Jag var tillbaka på första trappsteget, utan studieplats och utan ett konkret sätt att komma till mina drömmar.

Studier och musikal

Jag hade då hört talas om Cityfolkhögskolan, (nuvarande Axxell), som hade ettåriga kurser i reportage och dokumentärfilm. Beläget i G 18 mitt i centrum av Huvudstaden tänkte jag att det är ett perfekt ställe att komma in i kretsarna och vara aktiv med nåt som verkade intressant, reportage, ett sätt för mej att berätta och underhålla. Jag började studera där och kom in i en trevlig klass med lite likasinnade personer som på nåt vis alla lite sökte sin grej och sin plats. Jag hade kommit in i ett nytt sammanhang vilket jag senare också har märkt att är bland det viktigaste. Ett sammanhang med folk, kontakter och ett gemensamt mål är nåt som alltid för livet och karriären frammåt.

Jag hade också fått nys om en musikalartistilningar på kvällstid, TaDaM, som den hette. En utbildning som skulle bygga upp till en musikal inom loppet av 2 år. Det kändes spännande och samtidigt långt in i framtiden, 2 år, så långt hade jag aldrig tidigare planerat. Men jag hoppade på kursen, blev antagen, och verkade trivas. På kvällarna fick jag sjunga och dansa och på dagarna skapa reportage och berättelser. Ett riktigt givande och fint år i riktning mot mina mål blev det till sist, trots att valet egentligen var min prioritet nummer tre. 

Sommaren kom snabbt emot och då skymtade ett år till utan konkreta planer. Jag hade under reportageåret blivit mer intresserad av att berätta och skriva reportage och sökte därför också in till journalistutbildningen vid Social och Kommunalhögskolan i Helsingfors. Jag slängde iväg en sommarjobbs ansökan till den lilla lokala tidningen Östra Nyland i Lovisa och jag gick på nya antagningar till Arcada. 

Turen var på min sida

Detta år var turen på min sida. Jag fick jakande svar från alla håll, sommarjobb på lokaltidningen trots att jag bara studerat på folkhögskola ett år och jag fick studieplats både på film och regi vid Arcada och på journalistutbildningen. Nu var ju problemet att välja ville jag bli journalist eller Medianom? Ville jag berätta i form av att skriva och producera nyheter och reportage eller ville jag berätta i form av tv och film. Beslutet var svårt men eftersom jag bara kunde ta emot ena studieplatsen så minns jag då jag postade iväg antagningspapperen till Arcada. Jag hade en känsla av att berätta genom bilder, ljud och film var nåt som tilltalade mej mer trots att det var en ”lägre” utbildning till pappers. Jag började på Arcada och var beredd på en resa genom berättande och underhållande genom film och tv.
Året rullade på och jag och Kvällskursen på Tadam slutade med 16 professionella musikalföreställningar på kvällstid medan jag på dagarna studerade film och tv regi. Jag kände dock att jag fotfarande ville ta skådespelandet på ett större allvar, och därför sökte jag också till skådespelarutbildningen på Teaterhögskolan alltid när ansökningsperioden var igång. Jag lyckades komma till sista antagningsskedet flera gånger, men lyckades aldrig ta mej hela vägen till en studieplats.

 
Nya utmaningar 

Efter musikalkursen gick jag med i Studentteatern för att kunna fortsätta stå på scenen. I samma väva under mitt tredje studieår så uppenbarade sig det en möjlighet. Jag Snubblade över en audition som gick ut på att offentligt lägga upp sitt bidrag med sin begåvning på nätet för att folk offentligt skulle kunna gå in och rösta. De vinnande bidragen skulle sedan få möjligheten att uppträda live, och vinnarna skulle alla tilldelas en roll i Svenska Teaterns nya musikalstorsatsning Playme. Jag var tveksam till den offentliga auditionen, men bestämde mig för att ansöka och gå med i leken, och efter en slutsåld final på SVenska Teatern så stod jag där med en roll i musikalen och ett kontrakt på 100 planerade föreställningar. Det kändes som om jag hade lyckats.
Jag kunde spela musikal på kvällarna och studera vidare under dagarna. Men efter att hela musikalrumban var över så smakade skolan trä. Det var svårt att sätta sig vid studiebänken utan någon ny produktion i sikte, och någonstans bestämde jag mig under denna period att jag skulle göra klart mina studier vid Arcada för att sedan kunna söka vidareutbildning inom teater och musikal. Men jag hittade ett nytt gäng att göra musikal med då jag fick upp ögonen för Lurens Sommarteater i Lovisa, min hemtrakt. Jag såg att de skulle lägga upp Grease och jag ville inte missa denna fantastiska chans, så jag gjorde mitt allt för att söka med i den musikalen. Än en gång var lyckan på min sida och jag fick spela den fantastiske huvudrollen Danny i en slutsåld Greaseproduktion hela sommaren. En av de bästa somrarna jag minns. 

Studierna fortsatte på slutrakan och målet var att jag skulle bli färdig till sommaren. Men vad skulle jag göra sen? Jag ville ju satsa på teater, och till Teatershögskolan verkade jag inte komma in. Jag kom på första reserv plats, plats nummer 13, den mest självförtroendesänkande platsen. Så jag började rikta blickarna bort från Helsingfors helt enkelt. Sommaren därpå blev jag klar från Arcada med min Medianomexamen och fick under våren och sommaren också den fantastiska möjligheten att jobba på radion. Direktsänd radio Vega morgonprogram. Live radiosändning var något jag länge hade vilja pröva på och nu fick jag det. Steg upp halv fem varje morgon för att starta sändningen klockan halv sju. Ett tungt, roligt och krävande jobb.

Musikalstudier i sikte

Men allt roligt har också ett slut när nåt ännu roligare dyker upp. Jag fick besked om att jag blivit antagen till den ettåriga Musikallinjen vid Balettakademien i Stockholm. Något som jag länge velat syssla med under min studietid. Jag hade inget annat val än att tacka för mig på Radion, som kunde ha blivit en bra jobbplats efter studierna, och flytta mot Stockholm. Vid detta skede var ja 25 år. Och det var första gången jag kände att jag är på rätt väg liksom, att studera och verkligen sätta sin egen tid på att lära sig nåt jag älskat att jobba med. Stockholm kändes också fräscht. Mycket kultur, allt på svenska, många möjligheter, nya människor, nya kollegor, och så dans. Jag gick aktivt och dansade under kvällarna. Men samtidigt innebar Stockholm ett helt nytt nätverk, jag kände ju ingen och jag visste inte hur saker funkade, så jag kände samtidigt att det var svårt att hitta musikaljobb och rätt vägar att komma in i branschen på liksom. Jag blev erbjuden en av huvudrollerna i Lurens kommande uppsättning av My Fair Lady, och jag beslöt mig för att detta var en möjlighet jag inte kunde missa, så jag flyttade till sommaren tillbaka till Finland efter musikalåret i Stockholm. Sommaren var kul och My Fair Lady var både fantastisk att spela och slutsåld, och jag blev meddragen i ett nyskrivet ungdomsmusikalprojekt som skulle spelas på Siljaline. Det var ett intensivt och lyckat projekt. Men när vintern kom och jag fortfarande var kvar i Finland märkte jag att jag inte hade mycket inspiration kvar. Jag saknade Stockholm och alla möjligheter, jag saknade min egen utveckling och nya utmaningar, så jag beslöt mig för att på nåt vis hitta en anledning att flytta tillbaka till Stockholm. 

 Skådespelarstudier i Stockholm

Jag sökte då in till den helt nystartade Actors Studio i Stockholm för att endast lägga min tid på skådespelet, och denna gång fick jag en studieplats. 
Jag flyttade tillbaka till Stockholm och studerade skådespel på heltid. Detta kändes mycket bra, jag saknde sången, så jag började sjunga privat hos en solist vid Kungliga Operan och jag tog upp kontakten med min förreteaterlärare på Balettakademien som också startat en egen improvisationsteater, och jag fortsatte att gå på auditions för att försöka komma med i nya musikalproduktioner. Det är inte lätt att komma in i en ny bransch när man är ny på en plats men jag had kanske också lite tur. Det tog nämligen inte lång tid innan Jag hade ett frilansjobb på Improvisationsstudion och en roll i uppsättningen av West Side Story i Uppsala och dessutom ett vikariatjobb som programledare på Silja Lines båtar. Flera olika jobb med på nåt vis inom samma bransch och med samma mål som jag haft sedan länge. Jag fick stå på scenen, jag fick berätta, jag fick sjunga och jag fick underhålla.

En egen Talkshow

Det var också vid dessa tider som jag märkte att det finns mycket att driva med då man kommer som Finlandssvensk till Sverige. Man tror sig vara svensk, men svenskarna tycker att man är finsk. Jag började skämta om all missförstånd och sade att jag skulle kunna skapa en hel show med finlandssvenskheten som tema. Min chef på improvisationsstudion tyckte det lät som en strålande idé och det tog inte länge innan jag hade en idé på att göra en improviserad Talkshow om finlanssvenskheten. Att bygga upp nåt helt eget är roligt men energikrävande, men jag kunde också passa på att bjuda in massvis av gamla bekanta finlandssvenskar som gäster från alla möjliga olika sammanhang och situationer där jag varit med under åren. 

Sanna Drömmar 

Showen har visat sig gå bra och går för tillfället fortfarande under namnet Albert Häggblom SHOW – ”En finsk Fnlandssvensk i Sverige”. För tillfället sitter jag på Improvisationsstudion i källarvåningen på Skånegatan 63 på Södermalm i Stockholm och skriver detta inlägg om min historia. Jag känner att jag är på en plats jag vill vara just nu. Om tre dagar har jag vårens först Show, och så är jag också aktiv i ensemblen av den improviserade musikalen och dessutom har vi nästa vecka premiär av en egen pjäs som jag skrivit som heter ”Fuck Tinder” och som är en dejtingkomedi om Tinder. Mycket går bra just nu och mycket rullar på. Målen som jag hade när jag gick ut gymnasiet har många uppfyllts men drömmarna om nya utmaningar och nya mål lever vidare. Jag har fått skådespela på Svenska teaterns stora scen i 100 musikalföreställningar, jag har fått spela huvudrollen i Grease, jag har fått jobba som programledare i live radio, jag har haft ett eget band, jag har regisserat egen film, och jag har en egen talkshow i Stockholm. 

Väntar på nya umaningar

Men på sidan om sitter jag hela tiden och funderar vad mitt nästa projekt ska bli? Vad vill jag berätta till nästa? Hur vill jag berätta det? Skall jag satsa på skådespel eller sång eller improvisation. Jag har alltid varit rastlös och vilja göra allt på en gång, och det har kanske lyckats, men jag funderar ofta på om jag borde bli bättre på att koncentrera in energi på vissa saker i taget. Det som är klart är att jag vill ha nya utmaningar och flera större utmaningar, och att ny spännande projekt är på väg. Kanske det skulle vara kul att jobba mera med film, men denna gång framför kameran och inte bakom. Livet har en tendens att erbjuda möjligheter i den riktning man vill gå. Det är sällan den raka vägen till målet, men det är i rätt riktning och det är på de små omvägarna man breddar sig själv och lär sig allt möjligt nytt. Och det är allt som finns emellan, varje dag, varje stund och varje tillfälle som är livet och som gör livet intressant. 

Albert Häggblom

Skådespelare, improvisatör och musikalartist.

Kommentarer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *