Från Frankrike till Nordica och litteraturforskning

Jag var 10 år gammal när jag bestämde att jag skulle bli professor. Professor i filosofi för att jag just hade läst Platons Republik och tyckte att jag hade förstått grottliknelsen. Efter det har jag också hunnit drömma om yrken som marinarkeolog, konsthistoriker och arkitekt. I slutet av min gymnasieperiod var det klassisk musik jag var besatt av, och jag bestämde att jag skulle bli operasångerska. I det här skedet borde jag berätta att jag är född och uppvuxen i Frankrike i huvudstadsregionen. Och utan att nödvändigtvis generalisera, känner jag idag att min ambition är kulturell. Det finns ingenting som Jantelagen i Paris. Påbörjar man någonting ska man vara bäst på det och sikta så högt som möjligt, nästan som en princip.

Samma månad som jag skrev studenten fick jag meddelande om att jag kom in på den klassiska musiklinjen vid Akademie der Künst i Berlin. Men i och med att jag inte var arton ännu (i fransk takt brukar man vara färdig tidigare), hade jag ett år att vänta innan jag faktiskt kunde flytta och börja på skolan där. I mellantiden började jag därför studera musikvetenskap vid La Sorbonne. Där upplevde jag min största desillusion: studierna var otroligt hårda, alla hade absolut gehör eller likadan Mozartliga förmågor, och stämningen var vansinnigt tävlingsinriktad. Efter två månader av att hata mig själv, alla omkring mig och alla symfonier som någonsin skrivits bestämde jag mig för en plan B. Kulturskillnad igen: mellanår är inte någonting man lätt gör i Frankrike; att byta linje var däremot fortfarande en möjlighet. Jag kollade lite på La Sorbonnes webbsida och så som somliga shoppar på nätet anmälde jag mig till studier i finska. Pourquoi pas*. Det var ju bara för några månader, i väntan på Berlin.

Det jag hade inte räknat med var att jag skulle bli fullständigt kär i de nordiska studierna. I kontrast med musikvetenskap var stämningen på finska timmarna någonting jag aldrig ens hade vågat drömma om. Lärarna var uppmuntrande, närvarande, tillgängliga, mänskliga… Senare samma år hamnade jag av en slump på en konferens om August Strindberg och blev så fascinerad att jag bestämde att ta svenska som biämne för att kunna läsa Fröken Julie på originalspråket.

Ett år gick. Jag gav upp min plats i Berlin och fortsatte att studera finska och svenska ett år till. Sommaren 2012 packade jag mina väskor inför min Erasmus i Helsingfors, och redan då visste jag att jag aldrig skulle tillbaka till Frankrike.

Om vi bortser från det byråkratiska, kriget med FPA och Magistraten, och det faktum att jag måste jobba heltid för att kunna försörja mig (det finns ingenting som studiestöd i Frankrike) skulle jag säga att drömmen började redan under min första dag på Helsingfors universitet. Samtidigt som jag finslipade min svenska och med envishet försökte att förstå finska tog jag alla kurser jag hittade på danska som hade blivit min nya passion. ’Dansk sprog og kultur’ tog jag tre gånger innan jag gick vidare till litteratursidan som erbjöd ett bredare kursutbud: ’Dansk litteratur føre 1800’, ’Det moderne Genombrott’, ’Kierkegaard og Ironi’…

Jag skrev min kandidatavhandling om ’Unga finlandssvenskars musikproduktion 1900-2000’ och slöt cirkeln. Hädanefter skulle musik vara en hobby, språken en nyckel, och litteratur det jag skulle jobba med.

Jag fortsatte till dubbelmagister: ’Skandinaviska studier’ på distans från La Sorbonne, och ’Nordisk litteratur’ på plats i Helsingfors.  På basen av feedbacken jag fick av mina lärare började jag förstå att jag faktiskt var bra på att analysera texter. Också tack vare min franska bakgrund hade jag ovanliga synvinklar och referenser, samt en stark metodologi som kom väl till pass, färdigheter som jag med stor möda inhämtat under mina frustrerande gymnasieår. Det var nu dock första gång som jag såg att lärarna frågade vad en faktiskt tyckte om texten; vart den förde ens tankar, hur den fick en att må och varför. Så länge man kunde argumentera fanns det inget fel svar. För mig är detta den mest befriande känsla man kan ha i ett klassrum!

Trots att Humaniora har ett rykte om att leda till en osäker framtid, tänkte jag inte på det och siktade högst upp, än en gång av princip. Rakt efter mina magisterstudier kom jag in på doktorsprogrammet med ämnet ”Postinvandringslitteratur i Norden” och projektet att utveckla en ny litteraturteori med fokus på andra generationens invandrare och blandade som är födda och uppvuxna i Norden.

Bristen på finansiering påverkade inte min tidigare livsrytm: de två första åren av mina doktorsstudier fortsatte jag med mina sju olika småjobb. Trots besvikelsen över att inte kunna delta i alla konferenser som jag ville har jag utvecklat ett kärleksfullt och priviligierade förhållande till min forskning just tack vare denna rytm. Jag forskade på min fritid för att jag älskade det och hade någonting viktigt att visa, inte för att jag hade någon form av yttre press på mig.

I januari 2017 blev jag anställd doktorand för tre år vid Helsingfors universitet och får numera lön varje månad. Jag har många möjligheter att vara mångsidig med mitt arbete och försöker omfamna alla dessa: paneldiskussioner, gästföreläsningar, intervjuer, konferenser, seminarier och artiklar har blivit min vardag. Jag reser också väldigt mycket, allt från Skandinavien och Baltikum till USA. Senast var jag t.o.m på Mallorca för ett seminarium, och såklart Paris där jag fortsätter mina doktorsstudier i cotutelle med La Sorbonne.

Nästa vår kommer jag att undervisa en hel kurs på universitetet, vilket säkert kommer att bekräfta om jag verkligen borde bli professor! Men tills denna gamla dröm eventuellt blir sann hinner jag bra med en eller två post-doc, tiotals andra spännande forskningsprojekt, förhoppningsvis flera år att jobba från arkiven och många inspirerande timmar av undervisning. Så bra att jag på vägen fick lära mig vad sisu är!

Maïmouna Jagne-Soreau

 

* Pourquoi pas: varför inte

Kommentarer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *