Hej. Är en tjej på 15, och mår väldigt dåligt. Är något otroligt stressad och har extrem ångest. Detta har pågått sedan tre år tillbaka. Mitt dåliga mående grundar sig om/i skolan. Jag har alltid varit den eleven som fått höra ”nu borde du sakta ner, du ska inte ha så höga krav på dig.” Men, kraven på mig själv stiger hela tiden. (Har absolut ingen press hemifrån, allt är från mig själv) Jag kan nuförtiden börja plugga till ett prov ca 1 vecka innan det, och då spenderar jag i princip hela tiden från när jag kommit hem till att jag går och lägger mig, för att plugga. Jag har rn minimi gräns på vitsord, som är 8 (alldrig fått under det), men hällst vill jag ha 10 i allt. Detta gäller även projekt, presentationer, förhör mm. (Har prov varje nästan varje onsdag, det är sällan vi har en tom vecka) Jag är alldrig pigg mera. Det spelar liksom ingen roll hur länge jag sover, för är ändå trött nästa dag. Veckoslut eller lov hjälper inte ett dugg heller, är alldrig vilad och pigg. Det är typ som att jag våre ett batteri som alldrig går att ladda mer än till max 40%, och såhär har det varit redan minst ett år. Sociala sammanhang är också väldigt svåra för mig. Är alldrig med kompisar numer eftersom måste hem och plugga. Och skulle någon vän fråga om vi kan träffas, så avbokar jag det senast kvällen innan och säger att jag är sjuk, eftersom jag får sådan ångest av att vara med folk. Samma gäller skolan, får väldigt starka ångestattacker där med. (Men har inte skolkat en ända gång och tänker inte heller göra det, för skulle må ännu sämre för det, och ja jag vill bara inte göra det.) (Har en långvarig fotskada som nyss blivit operererad, så tidigare har jag spelat fotboll men har haft över 1 års paus nu pga. skadan, som jag haft 4 år därför kunnat spela endast i perioder) Har även panikattacker i snitt minst 7 ggr/veckan, alltså ca. en i dagen. Har haft regelbunda panikattacker sedan 2 år tillbaks. Lider av en extrem prestationsångest. När läraren nämner om en presentation blir jag alldeles panikslagen och får en ångest/panikattack. Och kan inte sova dagarna innan presentationen, och mår extremt fåligt under/efter den. Har även en väldigt svår och ovanlig migrän, som orsakar mycket frånvaro. Lärarna säger nog att jag ska be hjälp, och behöver inte klara av allt själv, men jag ber alldrig hjälp eftersom jag har sedan liten känt att jag måste klara mig själv. Äter en medicin för att förhindra mina migränattacker, och den är faktist ursprungligen en antidepressiv och ångestdämpade medicin. Tack vare den dämpas ångesten till natten, och jag har lite lite lättare att somna. Fastän jag äter denna medicin sover jag väldigt dåligt. Har svårt att somna, vaknar flera ggr/natt till att jag är alldeles kallsvettig, darrig och panikslagen, och har tanken ”vad har jag för prov/förhör idag?”. Osv. Går i 9:an, och det hjälper ju inte direkt med mina krav.  En av mina vänner vet hur jag mår, och vi brukar snacka. Men det hjälper ju inte direkt. Mina föräldrar är verkligen inte ett alternativ, så snälla säg inte att jag ska prata med dem. Var mobbad på 1-5, och vågar inte fortfarande prata om det då jag tar all skuld på mig själv. Drömmer om dessa tider och kan inte se på mobbarna ännu heller. Har varit hos kuratorn på lågstadiet (4-6) samt sjuan och åttan ett par ggr, men det blev bara värre, så slutade. Jag litar ju på henne, men vill inte må värre. Vågar inte gå till någon ny människa heller, så funderar om jag borde försöka på nytt. Jag orkkar inte må såhär mer. Tacksam för svar!

Hej och tack för ditt meddelande!

När jag läser ditt meddelande så tänker jag ganska snabbt att undrar hur många som vet om hur du känner och mår?

I ditt meddelande står det att det är väldigt få som faktiskt vet hur du mår. Du skriver också att det här är svårt för dig att tala om. Det kan jag förstå att du känner. Samtidigt, ditt mående har blivit sämre. Det i sig är, tänker jag, ett tecken på att det krävs en förändring.

Det finns ställen dit man kan gå för att tala om sin situation utan att det för den sakens skull blir jobbigare än vad just du klarar av. Krisjouren för unga är ett sådant ställe. Det finns andra också som t.ex Helsingfors ungdomsstation eller Folkhälsan. Det jag egentligen säger är att jag tar fasta på det absolut sista du skrev i ditt meddelande, ”du funderar på om du ska försöka på nytt”.

Jag tror att det är det bästa att göra för dig. Just nu tror jag att det behövs en kontakt med någon som du kan tala öppet med. Någon som kan lyssna till dig och tillsammans med dig fundera på hur saker och ting kan förändras. Det är nämligen möjligt att förändra mycket. Förändringar kräver tid, arbete och stöd.

Sen blir det ju som att spela en väldigt tung typ av skådespel om man hela tiden väljer att inte berätta för andra hur man mår och känner. Det i sig tar mycket kraft av oss. Därför är just en kontakt till någon att tala med extra viktig. Att det finns ett ställe vart du inte måste ”låtsas” utan kan vara den du just är och känner som.

Det är svårt att ge mer konkreta tips åt dig såhär via meddelande men jag tänker att det kunde vara väl värt att kontakta någon professionell som tillsammans med dig kan fundera kring dessa många olika frågor och utmaningar.

Mvh

Robert Nilsson

Krisjouren för unga

Anonym,