Hej, här sitter jag o mår dåligt kl 3 på morgonen som vanligt..
Någon sömnrytm har jag nog inte och att ligga o vända mig i flera timmar är inte något jag gillar så det brukar sluta med att jag bara är vaken tills jag är så trött att jag somnar med detsamma.
Jag spenderar lätt över hälften av min fritid att bara ligga i sängen då jag mår dåligt utan orsak och inte har någon energi alls över för annat.

Detta har pågått från och till i några år men blivit värre under senare tid..
Jag träffar nog kamrater emellanåt (det har dock minskat en del sen jag började studera i uni) men att socialisera gör mig så jäkla trött, jag sitter ofta där gäspande och bara vill hem.. (även dagarna då jag sovit länge) Jag skuter ofta upp saker som att mathandla, tvätta kläder och städa tills det verkligen måste göras förrän jag gör det. Min hobby får nästan ingen tid nåmera, endast när jag hittar energi att göra någoting och jag inte mår dåligt.

Sen har jag även dessa ”perioder” som jag gissar är panikattacker eller något liknande då jag får riktigt hög puls(även i vila, över 100 slag i minuten) och känner mig rastlös och bara ”vill bort”. Jag har även noterat att jag ofta är väldigt paranoid nära obekanta och lätt stressad över en så simpel sak som att vara i tid vid någon plats.

Milin var inte någon trevlig upplevelse heller. Efter ca halva tjänstgöringen började jag få tankar om hur jag skulle ta livet av mig om jag bara inte orkar mer, detta som nu är en daglig tanke med bättre och värre dagar.

Jag har under senare tid också lyssnat på en hel del talks av personer som har eller haft depression och hur dom hanterat det, och jag känner ofta igen mig när dom pratar om vad dom upplevt.
Att ”ta kontakt” är ofta budskapet vilket börjar låta som en kliché och som jag inte direkt ser som någon lösning, fastän det tycks fungera någorlunda för dem.
Visst kan man gå i terapi och ta piller för att må bättre, men bieffekterna av piller och den konstanta oron över att depressionen ska komma tillbaka (om man lyckas bli kvitt den) låter inte inbjudande..

Jag lever inte för att jag vill, utan för att förhindra att närstående får leva utan mig

Jag har inte bett om dehär så varför ska någon annan behöva ta itu med det

De här tankarna och känslorna går ofta omkring när jag är nere och bara ligger i sängen och reflekterar
över livet. Det känns bara som toppen av isberget men får inte nerskrivet mer ikväll.
Jag har nu inte egentligen någon fråga här utan försöker nog att få nerskrivet
hur jag mår, det brukar hjälpa lite för tillfället.

Jag har fortfarande inga planer på att prata face-to-face med någon eller att ta några piller.

Jag vill bara må bra..

 

 

Denna fråga har kommit in från ungdomsportalen Decibels frågetjänst. Frågan och svaret kommer att synas både här och på Decibels Våga fråga-sida.

Hej, och tack för din fråga!

Vad ledsamt att höra att du mår så dåligt, sådär skall ingen behöva ha det!

Då du skriver låter det som att du inte vill ta kontakt med någon och tala face to face, men jag tycker att det är väldigt strakt och modigt gjort av dig redan att skriva hit till oss. Det gör att du redan är en bit på vägen mot att börja ta tag i det som tynger dig.

Då man mår dåligt är et förståeligt att sömnen bli lidande, och du har säkert försökt flera olika knep för att kunna somna, som att stiga upp ett tag och göra någonting annat, läsa en stund eller genom att försöka gå i säng i tid. Då man mår dåligt är det förståeligt att även nattsömnen bli påverkad av det – vilket tar energi från dagen.

Du skriver att din situation har pågått under en lång tid, och så borde ingen få ha det – jag förstår okså att tröskeln till att söka hjälp känns högre ju längre tiden går. Jag tycker ändå det låter positivt att du kan träffa dina kamrater ibland, även om det gör dig utmattad.Du skriver att dina hobbyn inte nästan får någon tid nuförtiden, och jag undrar om du skulle kunna börja sätta lite mer tid på saker som får dig att må bra, och som du tycker att är roligt, det är viktigt att göra saker som gör en glad då när man orkar, även om det bara vara i en halvtimme så är det en seger i sig.

Du skriver om att din puls rusar och att det känns som panikattaker, och att du känner dig ledsen och nedstämd. Dessa saker gör att jag verkligen skulle uppmuntra dig till att gå och tala med någon. Det kan verka som en kliché, men faktum är att en  psykolog eller psykiatriker är experter på  just psykiskt mående, och finns där för att ta reda på hur hen kan hjälpa dig på bästa sätt för att du skall kunna må bra igen. I början kan det kännas jobbigt att formulera hur du mår och vad du känner – men förhoppningsvis KAN det ju börja kännas lättare i någon ände – och det är ju expertens uppgift att hjälpa dig med det. Du skriver att du inte vill bli beroende av eller börja med piller – och det är något du får bestämma själv över, men kan få bra psykiatrisk vård utan att blanda in mediciner om man inte vill det, det är alltid din rätt som patient att bestämma huruvida du vill äta tabletter eller inte.

Det är din rätt att få hjälp när du behöver det, alla dina nära och kära vill också att du skall börja må bättre, och du skall absolut inte tro att du är till besvär för någon  för att du ber om hjälp med hur du mår. Du är viktig precis för den du är – och då det finns hjälp att få skall man ta den.

Jag hoppas av hela mitt hjärta att du får den hjälp du behöver, och att jag har kunnat vara till någon hjälp för dig. Kom ihåg att även Krisjouren för unga finns till om man behöver hjälp eller bara vill tala, det här är deras telefonnummer :  045 3410 583. Även här på Ungdomsakademin har vi en sluta panta chatt som är öppen måndagar, tisdagar och fredagar klockan 19-22 där kan man chatta anonymt.

Ta hand om dig nu, kramar!

 

Ungdomsinformatör Ida,

Luckan